Dan Korn skriver på newsmill artikeln Kvarteret Negern bevisar att namnet inte är rasistiskt.
Den har en tänkvärd poäng, även om jag tycker att hans slutsats som formuleras i rubriken inte är logiskt korrekt. Den tänkvärda poängen som jag ser är att ett ord i sig aldrig kan vara kränkande, utan beror på vilken laddning människor accepterar att ordet har. Ta följande exempel ur artikel:
den färgade killen bad att få köpa ”negerbollar”. Expediten blev påtagligt nervös och sade: ”Ja, du menar såna här chokladbollar”. ”Nej, negerbollar skall det vara”. Min kompis fick sina bollar och vi fick oss ett gott skratt.
Expediten hade accepterat ordet som negativt laddat, medan den färgade killen inte hade det. Genom att visa det tar han tillbaka lite av makten över ordet och dess laddning.
Det finns fler exempel från artikeln:
Sannolikt har namnbytet för runt trettio år sedan, då ”Mosaiska församlingen” bytte namn till ”Judiska församlingen” gjort mera för att motverka antisemitismen. Att kalla saker vid dess rätta namn motverkar snarast rasism. På samma sätt har acceptansen för homosexuella ökat sedan de stolt gått ut och öppet talat om sin avvikelse.
Judarna vägrade alltså att acceptera den negativa laddningen i ordet, och tog tillbaka makten över det genom att använda det öppet. Förmodligen har de lyckats, för jag upplever då inte idag att ordet jude skulle ha en negativ laddning.
Homosexualitet är betydligt mer accepterat idag än det varit tidigare, kanske så kort som för 10-20 år sedan. Hur? Genom att inte skämmas, och öppet stå för det, lyckas man själv ta makten över ordet och ta bort dess negativa laddning.
Jag skulle vilja tillföra några fler exempel. Ta ordet blatte, friskt använt som nedsättande ord på olika invandrare. Men vad har hänt där? Jo, många ”blattar” själva tog ordet till sig, och började själva kalla sig för blattar. Jag har för mig att tidsskriften Gringo varit inblandad i detta. Taktiken är ju lysande – ta makten över ordet och ändra dess laddning från negativ till positiv eller åtminstone neutral. Nu kanske kampen om ordet blatte inte är vunnen till 100% ännu, då det säkert fortfarande används nedsättande en del.
Ett annat exempel, och det är inget ord, utan en symbol. Svenska flaggan. Nog ”kidnappades” den som symbol av högerextrema* under sent 80-tal, tillsammans med andra svenska symboler såsom nationalsången. Den negativa laddningen var ett faktum, och sedan dess har det varit mer eller mindre fult och kränkande att använda flaggan, och sjunga nationalsången. Jag tycker det blivit bättre på senare år, men ännu är inte dessa symboler helt återtagna, och media tillsammans med den politiska vänstern spär gärna på den negativa laddningen genom att acceptera den.
Så tillbaka då till ordet neger, som artikeln handlar om. Kampen att återta ordet och få bort dess negativa laddning kan nog sägas vara förlorad. De flesta accepterar dess negativa laddning, och inser att folk kan bli kränkta av det. Och återta makt och laddning över ord i all ära, men till vilket pris? Slaget om svenska flaggan och ordet blatte är långtifrån förlorat, men att sätta igång en kamp om ordet neger skulle nog leda till att en hel del kände sig sårade och kränkta.Varför inte respektera det och inse nederlaget?
Eller som signaturen ”Gustaf” skriver:
Neger och negerboll är på väg ut i och med den nya generationen. De äldre kan väl hålla kvar vid de gamla termerna som kul, häftigt och negerboll, när det heter grymt, fett och chokladboll. Jag tror orden neger och negerboll är en åldersmarkör.
Så till den egentliga poängen med detta inlägg. Vi har massor av reella problem i vårt samhälle idag, och olika ord är knappast bland de allvarligare uttrycken för rasism. Vad gör då det av skattemedel finansierade projektet ”Centrum mot rasism” med ordförande Mariam Osman Sherifay i spetsen för att motverka rasismen? Jo, man utmärker sig i media med att angripa störtlöjliga saker såsom glassen ”Nogger Black”, och nu senast lantmäteriet och ”kvarteret negern” (Lantmäteriet är en rasistisk myndighet).
Shit alltså, det finns verkligen hopp för Sverige. Jag känner att mina skattepengar gör nytta!
En annan kamp som jag gärna tar upp är den negativa laddningen som media ger av partiet sverigedemokraterna. Den tänker jag kämpa för att få bort. Och kämpa lär jag få göra…
* Ironiskt att jag är sverigedemokrat och påstår att högerextrema kidnappade flaggan och nationalsången tycker ni? Dessa högerextrema skulle ju rentav kunna vara föregångare till SD, eller rentav dåtidens sverigedemokrater själva! Ja, så är det nog, men jag utgår från min egen bild av hur det gick till, och den kommer från – media! Rätt eller fel vet jag inte, men så är det. För den delen accepterar jag att SD idag är ett annat parti än för 20 år sedan, en del av min kamp för att få bort den negativa laddningen som finns medialt.
