Kitimbwa Sabuni har skrivit en mycket intressant artikel på newsmill. I princip går den ut på att ta ”vanlig” islamkritik, så som den kan uppfattas, vända på steken genom att byta ut ”islamister” mot ”liberalister”.
Jag tänker inte försöka analysera argumenten, det kan du läsa artikeln och göra själv, eller läsa alla kommentarer.
Vad som är intressant är ju att denna totalt spegelvända bild faktiskt kan uppfattas precis lika riktig av vissa, som islamkritiken kan uppfattas av andra. De är totala motsatser mot varandra, men ändå så lika (om man bortser från om argumenten i sak är korrekta eller ej). Utan att ta ställning, försök att sätta dig in i den andres argument och synsätt. Man behöver inte tycka att den har rätt, men man kan oftast förstå hur de tänker.
Vad säger det oss? Jag tycker att det visar på en enorm självklarhet när det gäller samhället. När det finns diametralt olika värdegrunder i samhället, som står väldigt långt ifrån varandra, ja då kommer förstås människor att vara oense och ha den här typen av debatter; Jag har rätt, du har fel. -Nej det är jag som har rätt och du som har fel… osv.
Eftersom man utgår ifrån olika värdegrunder, så kommer förstås bägge parterna ha rätt – enligt deras egna värdegrund – och bägge parterna ha fel – enligt motståndarens.
Vissa frågor kommer man kunna diskutera med varandra, och ta in varandras synpunkter på på ett konstruktivt sätt, kanske mötas i en kompromiss. Men när det rör frågor som ligger den egna värdegrunden nära – ja då kommer man slåss med näbbar och klor -oavsett om det finns rationella argument eller ej- för att hävda sin sak. Det blir alltså en fullständigt meningslös debatt att föra, för ingen kommer ge efter en tum. Värdegrunden ligger så djupt rotad, ja det är en del av sin identitet. Att ge upp den vore som att ge upp vem man är *.
Sådana dispyter kommer alltid att uppstå när diametralt skilda värdegrunder ska samsas inom samma land, stad, by etc. Väldigt tråkigt, men icke desto mindre ett faktum. Otroligt mycket onödig energi kommer att kastas på dessa konflikter, istället för konstruktivt samhällsbyggande. Det är tyvärr en inneboende egenskap hos det mångkulturella samhället, där många kulturer (och deras tillhörande olika värdegrunder) ska samsas på samma yta.
Jag är Sverigedemokrat, men önskar att jag inte skulle behöva vara det. Jag önskar att människor vore så storsinta så att det skulle vara problemfritt när många kulturer blandas. Och visst låter det lockande med alla floskler om kulturell smältdegel, mattradtioner färg och fläkt osv. Om det inte fanns några baksidor. Men jag kan inte med gott samvete förespråka ett mångkulturellt samhälle, för jag kan inte, vilket så många andra lyckas med, blunda för alla negativa konsekvenser. Kunde jag bara med gott samvete sticka huvudet i sanden så att jag enbart kunde se de positiva sidorna skulle det liksom inte vara något problem.
Men problemet idag är att just att alltför många människor står där med huvudet i sanden. Sakta men säkert börjar folk vakna upp, vilket man inte minst ser på hur väljarsympatierna för SD utvecklas i opinionsmätningarna!
